Det är en fin dag, där utanför.
Det ligger vita flingor som ett tunt lager över marken. Reflekterat ljus når mina pelargoners gröna blad och de sträcker sig upp mot ljuset. Jag lyssnar på Too Young med Don't blame the dog och försöker jobba. Solen liksom drar mig mot fönstret. Jag är ett pelargonblad. Jag vill gå ut och gå. Sparka i snön så att stövlarna får vita mössor. Köpa små klisterprickar att sätta på min jordglob. Markera resor och fantisera om nya. Jag väntar på att en fin vän ska sticka in huvudet och säga hej. Komma upp för att jag inte orkar gå ner och sen upp för alla trappstegen igen. Jag har aldrig, aldrig räknat dem. Sju trappor. Hur många trappsteg på varje? Så lätta när man är ung och frisk, så tunga när man är gammal eller sjuk. Får bly i fötterna. Jag sitter uppkrupen i guldgula rokokosoffan och tittar upp i taket på vår nya fågellampa. Flyg, lampa flyg. Får jag gå nu? Jag vill inte jobba, inte vara sjuk, inte ha bly i fötterna. Det är ju en fin dag, där utanför.
2 kommentarer:
åh, jeg forstår dig godt. jeg er af og til syg med min ryg og kan ikke gå i flere uger. så føler man sig meget gammel lige pludselig! det hvide klædestativ i mit soverum er i øvrigt fra ikea og hedder mulig :)
oj, den guldgula rokokosoffan!!! har du visat den. låter precis som något jag önskat!!! och vad fint med pelargonbladet.visst sträcker man på sig och glädjs med dem blommorna - de har ju haft det lite tungt nu ett tag, så många som vissnat här! Vacker lampa...kärlek till dig
och visst kommer den vara framme och pryda den fina klänningen - får hänga där på väggen tror jag bestämt ***
kramar Lycke
Skicka en kommentar