Jag blir ledsen ganska lätt. Som när min pojke verkar tycka att jag är lite dum och när jag hela pluggdagen längtat efter kortfilmsfestival och får veta att vi inte kan gå för att han kommer komma lite för sent...
Det är märkligt när saker man längtar efter plötsligt inte finns att längta efter längre. Även så'nt som man kan göra en annan gång. Det är litegrand som om man hade en klarröd ballong i handen som lyste upp allting runtomkring och så plötsligt "poff" försvann den... Det går ju att köpa en ny men det blir liksom aldrig riktigt samma sak. Så känns det när jag längtar och blir besviken. Fast min pojke kommer i alla fall har han sagt, så jag får i alla fall krama honom och pussa på honom och dra mina händer genom hans guldlockar. Om jag dessutom spelar lite fin musik då och äter lite choklad av något slag så mår jag nog bättre sen...
Jag längtar lite efter mina springskor också. När jag får dem ska jag springa över berg och genom dalar.... eller i alla fall mellan hagarna och kullarna i närheten. Jag längtar efter att springa med "Moby" i öronen och känna hjärtat slå riktigt hårt. Sedan när jag kommer hem ska jag duscha kallt, svepa in mig i min prickiga morgonrock och lägga mig på sängen och titta upp i taket och bli alldeles lugn igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar