Att leva med ångest...

... är lite grand som att gå balansgång.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen för varje steg man tar. Man kan inte fly och komma undan utan bara lära sig att gå vidare. Att leva med att något flåsar en i nacken och puttar på en för att man ska trilla dit. Ibland känns det som om jag låter ångesten styra mig, som om det är den och inte jag som bestämmer och att jag låter den ta kommandot. Som om jag känner draget av blåsten och låter mig svepas med. Ändå vet jag att det inte alltid går att stå stilla när det blåser. Ibland går jag miste om saker som jag vet alldeles säkert att jag skulle vilja göra, det är bara det att det blåser för starkt just då eller att jag inte klarar av att hålla balansen.

Det gör mig ledsen och får mig att känna mig så liten och ensam inuti, som en avskalad julgran som ingen längre ser, en färdiglekt leksak eller bortglömd födelsedag.

Jag tror att enda sättet att leva med ångest är att se det som en utmaning, att öva på att hålla balansen så att man trillar mer sällan. Att glädjas när man har gått en lång bit utan att ens ha kännt minsta vinddrag och att ta tillvara på de ögonblicken och faktiskt njuta av dem...