Och när sorgen kommer..
Snabbt, en hammare från ingenstans. En evighets ovisshet som bara är sekunder. Och så död. Oåterkalleligt. Allt det andra spelar mindre roll. Jag såg dig, jag förstod men ändå inte. Du har ju funnits hela mitt liv, hur kan du inte finnas, så snabbt? Du gratulerade ju precis pappa på födelsedagen. Bara timmar innan. Hur kan man leva så och sen plötsligt inte finnas mer?
Klumparna i halsen, ögonen. Egoistisk gråt, för det är det ju, du mår inte dåligt. Du mår inte. Alls. Vi mår, så att det räcker. Solen lyser ute men inomhus regnar det hela, hela tiden...
3 kommentarer:
Men nej! Jag undrade just vart du tagit vägen, nu förstår jag. Jag är så ledsen för din skull. Det finns inget värre än att förlora någon. Jag tänker på dig och skickar mina starkaste styrkekramar.
Åh, beklagar verkligen.
Älskade syster...vad vackert du skriver...
Varför kan tårarna inte sluta falla...?
Det känns som igår, men det är en månad sedan idag...
Skicka en kommentar