När jag gick längs nattsvarta gator igår kväll, endast upplysta av konstgjort gatulyktsljus, tänkte jag på hur så många av oss blir ledsna av mörkret. Hur vi kryper ihop, som om vi skrumpnar utan ljuset som näring, hindrade från att växa. Jag blir lika förvånad varje vår,av alla människor överallt, de som kommer som från ingenstans, när de första vårstrålarna når fram till deras ansikten. De kommer ut ur sina krypin, vaknar från sina iden, börjar leva igen och vänder ansiktena likt nyutslagna blommor mot solen.
Jag blir också ledsen av mörkret, trött och lite skrumpen. Men vad jag kom fram till igår, när jag såg ut över en stad som gjorde vad den kunde med sina konstgjorda ljus, för att lysa upp och leva i mörkret, var att jag mådde bättre av att komma ut. Konstgjorda gatlykteljus är bättre än inget ljus alls. Och luften utomhus går rakt ner i lungorna, hjälper en att andas och känna sig levande. Gatlykteljus på våta vissnande löv, på irrande snöflingor som viskar om en vitare årstid. Det gör gott att gå ut. Och jag tror, att om vi alla gick ut dessa mörka höstkvällar, började prommenera hand i hand, spatsera gata upp och gata ner, om vi fick se att vi är lika många på hösten som på våren, att vi lever och vi finns, då skulle vi sporra varandra och kollektivt bli lite piggare och gladare.
Gå ut och gå i hösten du med.
Bild 1) Underbara Clara; http://www.folkbladet.nu/?p=158434#comments
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar