Julgrinch?

Julen är över för den här gången. Jag är säker på att många små barn känner en tomhet trots alla de presenter de förhoppningsvis fick om deras föräldrar hade råd. Jag minns att jag som liten alltid hade en liten tomhetskänsla i bröstet när det hade gått en bit in på Juldagen. På juldagsmorgonen gick vi oftast i julotta ute på landet hos mormor och morfar och det var alltid lite spännande att gå upp sådär jättetidigt, åka bil till kyrkan och sedan gå uppför en förhoppningsvis knastervit snöklädd och marschallkantad gång till kyrkan. Bänkarna var hårda men det kändes fint att sitta där ändå bland så mycket annat folk, en tidig mörk vintermorgon, och sjunga psalmer och titta på alla vuxna som gick fram och tog nattvarden. Den där juldagsmorgonen gjorde att det inte riktigt kändes som om julen var slut förrän man hade kommit hem ifrån kyrkan och med kurrande mage ätit lite frukost innan man kanske kröp tillbaka en stund under täcket och värmde sig i sängen. När man sedan steg upp för andra gången den dagen kom den där känslan av tomhet krypande, trots alla fina presenter man hade fått dagen innan. För nu var det ju ett helt år tills nästa julafton!

Idag känns det lite tvärtom. Jag hade lite ont i magen när julen började närma sig. Blev stressad av all julhandel och kände mig ledsen för alla ensamma och för alla barn som kanske hade klumpar i magen istället för pirret i magen inför tomten... Dagen Julafton kom tillslut, såsom den brukar. Och det var faktiskt inte riktigt lika jobbigt som jag befarat. Jag fick lite ångest vid åsynen av vårt vackert pyntade hus och alla klappar under granen. Jag fick lite mer ångest vid julklappsutdelningen och vägrade rimma till mina paket, ville få det hela överstökat. Men ändå var det inte så farligt hemskt som förra julen när jag mådde sådär dåligt och bara gick upp och grät efter julklappsutdelningen.

Det är inte det att jag inte tycker om att få presenter- det gör jag. Det är inte det att jag tycker illa om ett fint pyntat hus med massor av ljus och glitter- det gör jag inte. Det är bara det att julen påminner om orättvisorna i världen. Om överflöden hos en del, tomheten hos många andra. Om stressen inför den där dagen D, då folk stressar och sliter, knuffas i affärerna, svär åt varandra och gråter när de kokat över skinkan. Det känns inte som en vettig högtid när det är så. Jag kan gå med på juleljus, en varsin present och en julotta. Resten av pengarna till Stockholms stadsmission/ Rädda Barnen. Jag låter säkert präktig och helylle men det hjälps inte. Jag har alltid varit lite för blödig, på gott och på ont. Jag är den jag är och jag är inte Grinchen, jag gillar bara inte julen som den är idag...