Jag tror att jag börjar hitta den så smått. Min stad. Det är svårt för man får inte leta man måste liksom leva vid sidan av den tills den långsam flätar in sin ytterkanter och man dras in i den. Min stad. Med ett stomatolleende och högtryckstvättande gubbar i underjorden. Så nära hela tiden men ändå har den inte riktigt varit jag på det vis jag trodde att den skulle bli. Jag har sett den, känt den men endast besökt den trots att jag bor här och har bott ett tag. Men jag vet nu att de små goda tecknen kommer med tiden och känslor kan inte tvingas fram. Jag har sakta lyft på locket och kikat in nu och jag börjar ana dig. Min stad.
Bild) På besök en gång innan staden var min
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar