Sammetsröda soffor, tunga gardinkappor och guldkrusiduller i taket till miljö. Ett rum fyllt med folk där en syntes mest- pojken med gula byxor, blå kavaj med en rosa blomma och en handväska i sin hand. Han var redo med kameran och jag tror att han väntade på honom. Pojken med Bedroom Eyes.
De andra började spela innan han trängde sig fram mellan människorna i sin vita kostym. En tillsynes liten pojke med ett budskap. There are never enough I love yous. Jag visste när jag läste den raden att det skulle vara fenomenalt.
Den blyga pojken snurrade microfonen i luften, flög i graciösa hopp rätt upp i luften, hyssjade åt publiken och dansade mitt under spelningen fram till baren genom folkmassan och tog en shot. Sedan beställde han ett glas vin och dansade tillbaka till scenen. Där han hörde hemma.
Du vackre pojke med Bedroom Eyes- du skulle göra mig olyckligt kär om jag inte redan hade den finaste som fanns. När sista låten ebbade ut försvann du och lämnade bandet bakom dig. Jag gissar att du bara ville möta publiken när du var du som allra mest. Pojken i Bedroom Eyes.
Igår hade vi en inflyttningsfest, nästan ett år efter att vi flyttade in. Inte desto mindre blev den lyckad även om det var många som inte kunde komma. Det blir ju lätt så när man flyttar till en ny stad och folk får längre att åka. Det är svårare att bara kika förbi. Mycket fint folk kom i alla fall och vi hade jättetrevligt -hemma och sen ute där vi dansade hela natten!
